JoelSv

Dag 1:

Den tidiga uppstigningen som gjordes igår var nog den jobbigaste på länge, förstår verkligen inte hur jag har kunnat ”ställa om” dygnsrytmen så snabbt. Till skolan är jag tvungen att gå upp vid halv fem, fem och igår ställde jag klockan på halv sex. Visserligen kan det ha med den tio timmars långa resan upp att göra, men tycker det är rätt så jobbigt. Har glömt att berätta om väldigt många händelserika dagar nu känner jag men här kommer denna ”mittiveckanweekend” (ordlista på det).

Bussen avgick klockan elva från Kalmar och på vägen möttes vi av en trafikolycka samt ett väldigt halt och jobbigt vägunderlag som gjorde att jag/vi inte kom fram förens halv sju på kvällen. Därefter köpte jag ett tredagars pendelkort och letade reda på rätt tunnelbana som jag skulle ta ut till Skarpnäck. I vanliga fall brukar det ta cirka tjugo minuter, men idag tog det en och en halv timme. Fråga mig inte varför men tunnelbanan gick som den skulle från centralen till något ställe som jag inte kommer ihåg vad det hette, därifrån till Skärmarbrink och från Skärmarbrink till Skarpnäck. Väntetiden i Skärmarbrink var dock alldeles för lång, kanske en halvtimme? Kommer inte ihåg exakt. Men äntligen var jag framme, dödstrött och inte direkt så social som jag brukar vara. Kvällen fortsatte med att packa om väskan som jag skulle ha med mig, prat med Malcolm och sedan en underbart god middag bestående av… Tacos! Vilket gjorde mig på bättre humör direkt. ;) Det tog sin tid att äta det och runt elva halv tolv så började mina ögon gå i kors plus att jag tyckte att sängen ropade på mig (Kan ha varit en illusion men det tror jag knappast, sängen hade bommullskuddar som svävade i taket och en massa änglar spelade över med harpor av gyllene guld. Kuddarna såg nästan ut som moln som dessa änglar studsade på i takt till den melodi de spelade… Men jag ska inte överdriva!), så det blev inte mycket att dividera om, sängen blev nästa destination.

Dag 2:

Klockan ringde, jag snoozade två gånger. Gick därefter upp trött som ett as och duschade med hopp om att bli piggare. Dock fungerade inte en massa kallvatten i ansiktet (och resterande av kroppen för den delen, vilket var alldeles för tidigt för min del…) eller att gnugga sig i ögonen som om en orkan brutit sig lös, jag lovar att mitt gnuggeri (ordboksplus! …kanske ordbokspuss?) skulle kunna skapa orkaner. Hur som helst så fortsatte inte morgonen med något speciellt utan det blev frukost, packning, lite sång och sedan en liten promenad ner till tunnelbanan. Väl nere så var det seriöst så mycket folk så jag trodde att det fortfarande var natt, tjockt som gröt! Jag pressade in mig på ett lämpligt ställe och väntade sedan på att få stiga på. Även det tog sin tid… Jag hatar vintern…

Station efter station satt jag där och hoppades jag att det var rätt jag hade stigit på och var på väg mot Fridhemsplan där min audition skulle vara. Som tur var hade jag hamnat rätt, väl framme så låg Danscompagniet bara runt hörnet så jag gick dit och satte mig ned för att vänta. Snart var det dags för dans!

Här träffade jag en hop med trevligt folk som även de skulle göra audition, sju personer blev vi sammanlagt varav en tjej som kom lite senare och som bara skulle kompensera lite med sin sång. De sökte som sagt bara killar den här gången, men det var en tjej till med som hade åkt med sin pojkvän (riktigt duktig kille). Han sjöng även samma pop-låt som mig vilket kändes lite typiskt, men skönt att få lite press på sig och kunna använda sin lite tävlingsinriktade förmåga till sången. Klockan hade nu slagit halv tio och det var dags för information och sedan dans. Alla från Sunwing är verkligen hur trevliga som helst och det märks hur mycket de brinner för sitt jobb. Väldigt kul att se och skönt att känna av den avslappnade stämningen som uppstår när man stiger in i en sal tillsammans med dem.

Dansen bestod av lite lättare showsteg som vi skulle lära oss, helst utantill och sedan framföra två och två. Det gick helt okej för min del tycker jag, tappade dock bort mig någon gång men det gör ingenting eftersom det var så sjukt roligt. Mitt leende skulle kunna riva murar! Haha. Därefter så var det dags igen att sätta sig i väntan, den här gången för att få sjunga. Jag blev tilldelad plats nummer sex, av sju… Jobbigt! Ville ha det avklarat så fort som möjligt. Nu satt jag där och pratade med resterande av gänget och lyssnade lite emellanåt på den som var inne och sjöng eftersom det hördes ut rätt så väl. Nerverna började nu sparka igång rejält…

Sen var det äntligen min tur. Gick in självsäker och glad som aldrig förr, precis som jag alltid är. ;) Gav mina noter till pianisten och pratade lite med honom om att ta dem i originaltonart men gärna lite rakt på, vilket gick hur bra som helst. Därefter så var det nu dags för mig att ta ton, denna gång till ”Brenda Russel – Get Here”. Pianot drog igång och fyra förväntansfulla ögon från juryn log och kollade strikt på mig. Tror du jag började sjunga?! Neeej, som vanligt när det väl gäller så kan jag fan ingenting… Vet inte varför, har sjungit denna låt elvamiljoner trehundrasextioåttatusen gånger, men just precis nu skulle det gå åt skogen (tyckte jag). Men kom till slut in i låten men glömde lite partier här och var, vilket jag visade för dem och klagade… Det hatar jag mig själv för nu i efterhand, det ska man ju inte göra!? Man ska hitta på eget och inte låtsas om någonting! Så oproffsigt utav mig…

Därefter bad de mig köra min andra låt, pop-låten som ivrigt legat och vänt på sig på flygeln. Det var dags för lite ”Maroon 5 – This Love”.  Äntligen gick det bra, felfritt och exceptionellt fina toner om jag får säga det själv! Är så glad att jag valde denna låt (även om jag trodde det skulle gå värre på denna än på den förgående) och att den satt som en smäck. Var inte en enda ton som var ur pitch på hela låten, kändes som att jag kanske tog igen det som hände på ”Get Here” men vad som händer efter det går vi se… De sa att jag måste tro mer på mig själv och att jag har en jättefin röst, sjunger jättebra och har bra inlevelse. Sen pratade vi lite om mina tidigare auditions som jag gjort och varför jag var ett sådant nervvrak haha. Jag berättade och de verkade förstå mig. Skojade lite och gick sedan ut därifrån, nu var det dags att bli intervjuad.

Skriver inte så långt om intervjun, men tror att de fick de svar som de ville ha. Känns inte dåligt, men inte direkt superbra heller. Blir lätt lite blackout (låter mer allvarligt än vad det är) när nerverna börjar lugna sig och det kommer ett trettiotal oförberedda frågor bara sådär. Nu är det bara att vänta och se vad som händer, de sa att vissa kanske får svar inom ett dygn men förhoppningsvis alla innan jul. 

 

Hoppas hoppas...