Luffarvisan
Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr
Han gör så långt som vägarna räcker,
han har en oro och en längtan i sitt blod
Och när som sola skin
då far vanvett i'n,
det är det som ger honom hans mod
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; å Kom!,
i hans galna luffareblod.
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; å Kom!,
i hans galna luffareblod.
Se på luffarna som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Nog blir han trött ibland
och då tänker han;
"Varför söker jag äventyr?"
"Varför måste jag vandra och vandra,
det finna så många klokare bestyr
Så varför ska jag då
bara gå och gå?
Jag kanske vandrar åt helsefyr"
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; å Kom!,
i hans galna luffareblod
Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; å Kom!,
i hans galna luffareblod
När jag lyssnade på låten eller hörde den som liten så ville jag bara sjunga med och blev på glatt humör. Nu när jag tänker efter kanske texten inte alls gör mig speciellt glad? Både positivt och negativt. Lite blandande känslor i kvällningen. Happy Sad.
Kanske borde dra sig ut på en liten luffaretur,
kanske backpacker?
Det vore skoj.
